De allra svåraste berättelserna

Verklighetsflykt är bland det bästa jag vet. Att genom att öppna en bok få drömma sig bort till en annan värld. Att få prova på att leva någon annans liv, om bara för en liten stund. Smyga runt i Londons mörka gränder tillsammans med the Artful Dodger. Vandra på hedarna med Jane Eyre i norra England. Möta greve Vronsky tillsammans med Anna Karenina. Jag är en oförbätterlig dagdrömmare.

Men ibland tvingar jag mig själv att vakna upp från mina drömmar. För jag vill inte komma till den punkt då min drömvärld blir verkligare än det som faktiskt sker bortom bokens pärmar. Och därför tvingar jag mig själv med jämna mellanrum att läsa om det som är riktigt tungt, obehagligt och svårt. Och framförallt verkligt. Som Förintelsen, att läsa om Förintelsen är bland det svåraste jag vet.

Förut brukade jag ofta komma med lama bortförklaringar för att slippa läsa om Förintelsen. Jag är ju judisk. Jag har släktingar som mördades under Förintelsen. Jag vet ju precis vad som har skett. Varför ska jag då behöva plåga mig själv och läsa om det?

Och varför ska jag egentligen behöva göra det?

För att det är mitt medmänskliga ansvar. Det är mitt medmänskliga ansvar att orka mig igenom de berättelser som gör så ont att läsa om att jag bara vill lägga ifrån mig boken. Det är mitt medmänskliga ansvar att vara medveten om de tragedier som har skett i mänsklighetens historia, för att se till att de inte upprepas igen. Så att jag kan se varningssignalerna, och förändra historien innan den hinner upprepa sig.

Det var genom att läsa Och i Wienerwald står träden kvar som jag lärde känna Otto. Otto, som kom till Sverige alldeles själv från krigets Österrike. Som separerades från sin stora och kärleksfulla familj och skickades iväg till Småland för att undgå det öde som väntade honom i Östeuropa. Jag var med och höll hans hand när han satt på tåget på väg bort från sina föräldrar. Jag kände hans saknad hugga till när han tänkte på mamma Elise och pappa Pepi. Och jag är glad att jag fick lära känna Otto. Även om varenda sida gjorde ont.

Det är fruktansvärt viktigt att läsa böcker, eller se filmer, om tragedier i mänsklighetens historia. För plötsligt blir alla opersonliga siffror och mossiga gravstenar till livs levande människor. Och det är så vi ska komma ihåg dem, och det är så vi ska se till att de hemskheter som de råkade ut för aldrig någonsin ska upprepas.

Antisemitism berör inte bara judar

Ända sen jag var liten har jag varit medveten om vad det innebär att vara judisk.

Det innebär att vissa människor kommer ogilla mig, utan att ha träffat mig.
Det innebär att vissa människor kommer att ha förutfattade meningar om mig och mitt liv, utan att ha träffat mig.
Det innebär att vissa människor kommer att vilja skada mig, utan att ha träffat mig.

Det innebär också att de platser där jag vistas, med andra som jag själv, måste vara extra säkra.  Ett besök i synagogan vid de stora högtiderna kantas av säkerhetsvakter. Min barndoms religionsskola krävde stängda portar med lås.

Och varför behöver vi allt detta? Varför måste Sveriges judiska församlingar avsätta stora summor till säkerhet och bevakning?

För att lokalerna där vi vistas kan drabbas av ett sprängdåd. Såsom skedde i Malmö, natten till fredagen.

Tänk om någon hade varit där. Tänk om det hade varit din mamma, pappa eller syster. Tack vare en ohygglig tur och den sena timmen var ingen där. Men baktanken bakom detta dåd får inte misstolkas. Det var inget pojkstreck. Det var ett attentat för att skada judar.

Men det innebär inte att det är bara judar som bör bry sig, som bör oroa sig. Antisemitism berör inte bara judar. Precis som homofobi inte berör enbart homosexuella. Varenda tillstymmelse till intolerans, rasism och hot mot vårt samhälles kärnvärderingar drabbar oss alla. Så fort minoriteters rättigheter och säkerhet är i fara bör vi alla oroa oss. För ett intolerant klimat föder mer intolerans. Och det är vår uppgift att reagera, för våra medmänniskors skull. Genom att skriva debattartiklar, skicka insändare, maila våra politiker och anordna manifestationer.

Var inte tyst när antisemitismen sprider sig i vårt land. För vi har alla ett ansvar att förändra historien, medan vi kan.

De kränktas förlovade land

Kränkt har blivit 2000-talets modeord nummer ett. Antalet kränkta individer och grupper verkar ha ökat lavinartat de senaste åren. Och allt som oftast är sagda kränkta individ eller grupp ute efter att något bör förbjudas. Och i många fall hörsammas denna bön på studs, utan vidare diskussion. Det kan röra sig om godisförpackningar, barnböcker eller i det fall som dykt upp under september – en affisch för en barnfilm.

Illustratören Stina Wirsén har regisserat och tecknat barnfilmen Liten Skär och alla små brokiga, vars affisch nyligen kom ut inför filmpremiären i slutet av september. Filmaffischen pryds bland annat av karaktären Lilla Hjärtat. Lilla Hjärtat är en liten flicka med prickig klänning, mörk hy, vit bred mun och flätor som står rakt upp i luften.

Den stiliserade teckningen av den svarta flickan Lilla Hjärtat har kallats för en afrikansk nidbild. Den färgglada filmaffischen har orsakat en medial våg av upprörda reaktioner.

Micaela Lindahl, idéhistoriker vid Göteborgs universitet, uttalade sig i Kulturnytt i P1 (11/9) och menade att ”att visa en sådan här bild är som att säga N-ordet. Det är en av de värsta stereotyperna som det afrikanamerikanska folket utsatts för.” Ylva Habel, medie- och filmvetare vid Södertörns högskola, hävdar i en artikel på svt.se (12/9) att det här är ett typiskt exempel på hur man inom den ”vita världsframställningen” älskar att använda sig av rasistiska stereotyper.

Förra veckan kom filmskaparna ut med ett pressmeddelande där de betonade att filmen handlar just om tolerans och förståelse. Och att det är skadligt att undvika att ha med stiliserade mörkhyade karaktärer, för rädsla av att de ska uppfattas som nidbilder. Uppsåtet var alltså gott, och på inget sätt rasistiskt.

Habel uttalade sig också i Kulturnytt i P1 (10/9) och underströk att avsikterna inte alls var intressanta. Hon menade att man inte ska ”hänga upp sig” vid detta. Det hade alltså ingen betydelse huruvida uppsåtet var gott eller ont. Det är svårt att förstå hur uppsåtet bakom teckningen inte kan vara intressant, om nu teckningen anklagas för att vara rasistisk. Habel, och många andra kritiker med henne, väljer alltså att strunta i Wirséns avsikter och det som filmen faktiskt har försökt att uppmärksamma; tolerans och mångfald.

Kritikerna har nu, så som är brukligt, hörsammats och den kränkande filmaffischen är nu utbytt. Diskussionen fortsätter dock; arga debattinlägg varvas med oförstående axelryckningar. Men ännu har diskussionen inte kretsat kring det mest relevanta; vad blir Sverige för samhälle om man vid minsta vink anpassar sig efter dem som upplever sig som kränkta?  Kommer det leda till ett samhälle där det som av någon grupp eller individ kan uppfattas som anstötligt, potentiellt kränkande, kommer att censureras på förhand?

Genom att ständigt krumbukta sig för de kränkta så täpper man till debatt och skapar ett samhälle som blir ängsligt och intolerant. För om det finns en risk att något kan uppfattas som kränkande, kanske det är lika bra att strunta i det överhuvudtaget? Då är det kanske lika bra att skapa något som ingen på något vis kan finna anstötligt. Och i den sekunden försvinner nyskapande, idérikedom och mångfald.

Hade det exempelvis varit bättre om Stina Wirsén inte hade haft en stiliserad svart liten flicka i sin barnfilm? Eller hade det istället lett till upprörda röster som hade klagat på att alla barnfilmer, gjorda av vita etniska svenskar, endast avbildar andra vita etniska svenskar? I de kränktas värld är det svårt att göra rätt och lätt att göra fel.

Du ska aldrig skämmas

Min pappa har lärt mig många saker. Bästa sättet att tillaga zucchini i mikrovågsugnen. Att använda superlativ som ”kolossalt” och ”fantastiskt” när helst det går. Vikten av att ställa upp för dem man bryr sig om. Att jag kan nå precis hur långt som helst, bara jag är villig att kämpa. Och att jag aldrig någonsin ska skämmas för att jag är judisk.

Pappa kom till Sverige när han bara var nio år gammal. Tillsammans med sin familj så flydde han från ett antisemitiskt Polen. Men det var långt ifrån lätt att växa upp i Sverige som invandrargrabb på 1960-talet. Trots att antisemitismen inte tillnärmelsevis påminde om den i Polen så visade den sin fula nuna med jämna mellanrum. Som att få ett getingstick en perfekt sommardag.

Pappa berättade en gång historien för mig om när han gjorde lumpen. Han var populär och kom bra överens med sina lumparpolare. En dag sa en av dem; Men Isak, du är ju precis som vi – ska du inte byta till ett vanligt svenskt namn? Pappa sa vänligt men bestämt; Nej tack, Abramowicz duger bra.

De där getingsticken som min pappa ofta upplevde som ung har återvänt. Och det med besked. I Malmö verkar det som en hel getingsvärm har släppts lös, och den vägrar att låta sig hejdas. Den antisemitism som härjar i Malmö har gjort Sverige, och framförallt Malmö, ökänt. Till och med Barack Obamas speciella sändebud för frågor som rör antisemitism har besökt staden.

Men antisemitismen i Malmö är betydligt större än ett pr-misslyckande för landet som vill framstå som toleransens högborg. Det är ödets ironi att det finns judiska familjer, vars släktingar flydde förföljelse för att komma till trygghetens Sverige, som idag flyr Malmö. Det finns judar som inte vågar berätta att de är judar. Som är rädda för att de ska bli slagna, hotade eller bemötta annorlunda för att de är just judar. Och då hör jag min pappas ord eka i mitt huvud; ”du ska aldrig skämmas för att du är judisk”.

Diktaturen inte lika bräcklig som diktatorn

En avsatt diktator är en underlig syn. En man, för det är oftast män, som tidigare stod upprätt och stolt blir utan sin post ihopsjunken och bräcklig. Som att han inte bars av sin egen ryggrad utan istället stöttades upp som en pelare av sina ja-sägande rådgivare. Och när ingen längre säger ja så dras allt stöd bort och ryggen böjer sig och blir krum.

Men lika bräcklig som diktatorn, är inte diktaturen i sig. En diktatur slutar sällan med en människa. För diktatur är något som sitter i korrupta institutioners väggar och i avsaknaden av förtroende människor emellan. Det räcker inte med vare sig fria val eller en överkastad diktator för att bli av med det samhällsklimat som är diktatur. Det är en början. Men det är definitivt inte slutet.

Detta har vi sett tydliga bevis på under den arabiska våren. 2011 avsattes Egyptens diktator Hosni Mubarak från sin presidentpost, en post han haft i närmare 30 år. Han dömdes igår till livstids fängelse. Han är sen ett år tillbaka borta från makten, men detta gör inte att Egypten plötsligt blir en demokrati.

Inom statsvetenskapen brukar man tala om att demokratisering har tre faser. Den första fasen innefattar ”början till slutet” för den icke-demokratiska regimen. Den andra fasen karaktäriseras som vägen från diktatur mot demokrati. Den tredje fasen är när demokratin befästs med goda institutioner och stabilitet, och när demokratiska värderingar tydligt har slagit rot hos befolkningen.

Det är tydligt att Egypten just nu befinner sig i demokratiseringens andra fas. Den icke-demokratiska regimen är kullkastad men Egyptens väg från diktatur till demokrati är allt annat än spikrak. Det finns de forskare som menar att denna fas brukar i genomsnitt ta runt fem år. Och det är högst osannolikt att denna process kommer att vara kortare än fem år i Egypten. Landet har inga tidigare demokratiska traditioner att bygga på, vare sig när det gäller attityder eller institutioner.

Denna brist på demokratisk historia märks tydligt på den bräckliga vägen mot demokrati. Den egyptiska militären har fortsatt hålla greppet om makten sen Mubaraks avsattes. Den kristna minoriteten kopter förföljs, deras kyrkor skändas och de mördas för sin trosuppfattning. Det muslimska brödraskapets presidentkandidat Mohammed Mursi är en av de två kandidater som kommer att gå vidare till presidentvalets andra omgång. Mursi representerar ett parti som vill införa sharia-lagar och omvandla Egypten till en teokrati.   

Egyptens frihetsvår visar att det går att befria ett folk från en diktator, men det är betydligt svårare att befria ett folk från diktaturen.   

Peter, Vargen och Reepalu

I Sverige finns det en stor ängslighet kring ordet antisemitism. I Sverige beskylls ofta judar för att som Peter ropa ”varg!” alldeles för ofta; vid diskussioner om Israels politik, när kritik riktas mot judiska traditioner som exempelvis kosherslakt eller omskärelse. Oavsett om det faktiskt förekommer antisemitism eller ej har denna föreställning kring det judiska Sveriges antisemitiska "hallucinationer" gjort att antisemitism, både som begrepp och fenomen, har avdramatiserats.

Detta märks inte minst efter de många turerna med Malmös (S)vage man Ilmar Reepalu. I den numera kultförklarade artikeln i Magasinet Neo påstod Reepalu bland annat att Malmös judiska församling har infiltrerats av Sverigedemokraterna. Dessutom försökte Reepalu avleda uppmärksamhet från antisemitismen i Malmö genom att betona att andra grupper har det värre.

Trots det ramaskri som Reepalus uttalande väckte så var det förvånansvärt nog flera journalister som underströk att Reepalu inte alls var antisemit.  Karl Rydå, ledarskribent i UNT, uttalade sig på följande vis i en ledarartikel om Reepalu; ”Ilmar Reepalus uppsåt är inte ont. Och att anklaga honom för att vara antisemit är lika felaktigt som osmakligt.” Ulrika Knutson, skribent i Fokus, använder en liknande retorik; ”Jag påstår inte att den gamle arkitekten Ilmar Reeplau skulle vara antisemit – långt därifrån!”. 

Hur extrema uttalanden ska Reepalu behöva komma med för att hans uttalanden ska behöva betraktas som antisemitiska; räcker inte hans meritlista på den fronten? Är det först när klampande stövlar och en tysk brytning hörs som man kan tillstå att detta faktiskt är antisemitism? Rädslan för att yppa ordet ”antisemit” verkar tyvärr större än den rädsla som finns för den faktiska antisemitismen.

I veckan besökte Obamas särskilda sändebud i arbetet mot antisemitism, Hanna Rosenthal, Sverige. Det är ingen slump att detta sker endast en månad efter Ilmar Reepalus skamliga uttalanden. Rosenthal hade ett möte med Reepalu och är uppfriskande skarp i sin bedömning av hans uttalanden. Hon säger i en kommentar till TT att "Jag vet inte om han är okunnig eller vad han lärt. Jag vet inte vad som finns i hans huvud eller hjärta. Men jag vet att språket han använder är antisemitiskt. Och det är vad han kommer att bli ihågkommen för, om situation inte förändras." 

Förhoppningsvis kan Rosenthals klarsyn bidra till en ny insikt i det svenska debattklimatet kring antisemitism; if it walks like a duck, quacks like a duck - it must be a duck. Och Ilmar Reepalu fortsätter att kvacka.

Konsten att svartmåla sina meningsmotståndare

2012 har bara nått sin andra månad och redan har vi hunnit se tecken på ett debattklimat som blir allt hetsigare och där det fokuseras allt mer på att svartmåla sina meningsmotståndare istället för att föra sakliga debatter. Trots att februari är årets kortaste månad har den hittills stoltserat med många exempel på denna konst.

Carl B Hamilton inledde februari med en rivstart och skrev på DN Debatt (6/2) en artikel vars kontenta var att den som värnar Raoul Wallenbergs minne bör även utan vare sig tvekan, tvivel eller ytterligare frågor säga ja till EU:s finanspakt. Hamilton ”skäms över hyckleriet”, han ”äcklas” över att svenska politiker år 2012 väljer att hylla Wallenberg, men samtidigt ställer sig skeptiska till finanspakten. Istället för att komma med sakliga och logiskt förankrade argument för finanspaktens meriter väljer Hamilton att svartmåla sina meningsmotståndare. Och använder sig av det allra mest klassiska knepet i boken; han drar upp Förintelsen.

Maria Sveland skrev endast ett par dagar senare en text i DN Kultur (8/2) med rubriken ”Hatet som gör mig politiskt deprimerad”. Artikeln formligen sjöd av känslor. Hon var ”politiskt deprimerad”. Hon hade ”värk i magen”. Hennes hjärta ”bultade förtvivlat”. Med emotionella formuleringar och med darr på rösten angrep Sveland sina meningsmotståndare, den politiska högern med tankesmedjan Timbro och tidskriften Axess i täten, genom att utan närmare eftertanke bunta ihop dem med Anders Behring Breivik, Sverigedemokraterna och främlingsfientlighetens frammarsch i Europa.

Det är förvisso bekvämt att svartmåla sina meningsmotståndare utan att behöva lägga fram en vettig argumentation. Det är enkelt att helt plötsligt få ”höger” och ”extremhöger” att låta ungefär som samma sak, trots att de har mycket lite gemensamt – mer än ordet ”höger”. Men enkla och fula knep bidrar knappast till intressanta debatter.

I kölvattnet av Svelands drapa tågade en rad vänsterdebattörer ut till hennes försvar och myten om borgerligheten och Breivik fortsatte att spridas. Åsa Linderborg (Aftonbladet 19/2) fortsatte i Svelands spår och deklamerade med brösttoner att borgerligheten måste ta itu med sin ideologiska närhet till Breivik. Hon menade vidare att ”Breiviks retorik mot kollektiva lösningar och gemensamt ägande låter som pamfletter från DN:s ledarsida”. Nu räcker det alltså att vara emot kollektiva lösningar för att buntas ihop med Anders Behring Breivik?

Dessa texter är tydliga tecken på att det är något fel med det svenska debattklimatet idag. Det räcker inte längre att framföra väl underbyggda argument, och med dessa utmana sina meningsmotståndare. Istället gäller det att svartmåla sina kontrahenter till vilket pris som helst. Allra helst ska man nämna en känd massmördare eller dra paralleller till Förintelsen. Gärna får även debattören förklara hur denna drabbas rent känslomässigt av den andra sidans förmodade brott, lägg gärna in beskrivningar som ”äckel”, ”skam” eller ”bultande hjärtan”.

Denna tendens borgar för ett debattklimat som präglas av oärlighet, bristande konstruktivitet och en total avsaknad av viljan att faktiskt lyssna på sin motståndare. Det finns många skickliga sätt att avväpna sina meningsmotståndare på, men alla dessa kräver en väl underbyggd argumentation. Låt hoppas att fler debattörer drar sig till detta till minnes.